solusfemina

KLICKA PÅ LÄNKEN OCH FÖLJ MED TILL MITT NYA RUM ...

http://solusfemina.squarespace.com

Mycket borde komma med åldern. Mycket kommer i och för sig men oftast får man mer av det man inte behöver än tvärtom ...

Man borde bli klokare och med erfarenheten man lägger i sin ryggsäck borde man veta bättre. Men ändå! Nu sitter jag och kramar en milstolpe, känner mig vemodig,lite orolig, lite smådeppig och ruskigt rastlös. Som vanligt hinner jag inte med i svängarna.

Ikväll gick 13-åringen på sitt första disco. Jag log faktiskt när hon frågade om lov. Kände mig lite som den stora feta fågelmamman som insåg att det nog var dags att hjälpa till att puffa lite ...
Så jag skjutsade iväg 13-åringen med tre kompisar till läskigt och hotfullt och riskabelt och suspekt (discon är alltid sådana i mammas ögon ..) disco.
Försökte minnas alla dagar som passerat sedan jag kom hem med henne från BB. Fick inte riktigt ihop det. Hann helt enkelt inte med i den här svängen.

Huset är tomt sånär som på tre (jag VET!) katter som slåss om bästa platsen. Min bästa plats är halvt tillbakalutad i min mjuka säng. Bara två timmar kvar till 13-åringen kommer hem. Och fyra timmar till nästa bebis kommer.

Det var lättare att hålla reda på dom när dom var små och hur man än vrider på det så är vaknätterna till delar tillbaka ...

Samtal med 13-åringen igår kväll som låg och oroade sig för så mycket. Jag sa att hon har ett sådant jättestort hjärta som ömmar för så många och så mycket, som bekymrar sig för så många saker att det ibland nästan kan bli jobbigt.
Hon nickade.

Just det, mamma, det är så jobbigt ibland, med alla känslor.
Mmm, jag vet.
Sedan kom min intelligenta rekommendation ...
Ibland måste man liksom stänga av hjärtat. Och tänka bara med huvudet.
13-åringens blick förändras. Hon blänger på mig och jag ser att mitt råd inte hade fallit i den allra bästa jord ...
Mamma, ibland är du så helt dum i huvudet. Ibland säger du saker så att jag bara blir ... ÅHHH ... jag orkar inte med dig! Hur tror du att man ska kunna stänga av sitt hjärta??!! Fattar du inte att det aldrig går??!! Åhhh ....
13-åringen suckade så djupt över sin okloka mamma. Hon reste sig upp från vår lilla stund tillsammans för att hennes morsa bett henne stänga av hjärtat.

Just det.
Hur i h-e ska man kunna göra det??
Sorry älskling.
Självklart.
Det kan man inte.

Vi tror att det är vi vuxna som uppfostrar våra barn. Helt och hållet. Vi är ju klokast.

Igår kväll öppnade 15-åringen kylen och sa upprört:

Va! Är mjölken slut?!
Ja, jag har jobbat hela dagen och har inte haft tid att handla och faktiskt är det så att det går alldeles utmärkt för dig att gå och handla, till exempel på väg hem från skolan, det borde ju inte vara ett problem!
15-åringen stängde kylen sakta, vände sig mot en upprörd mamma som kände sig ypperligt anklagad och sa lugnt:
Mamma, det som är ett problem är att du inte lyssnar på vad jag säger. Jag frågade bara om mjölken var slut, inget annat. Herregud lugna ner dig.

Tack baby för den lektionen. Det är nog så i många lägen. Vi måste lyssna på vad den andre säger, verkligen säger, och inte tolka in en massa skräp och reagera därefter.

Det började väl ganska bra. Morgonen.
Alla väckarklockor tjöt kl. 7.
Jag kämpade mot en inbjudande säng med varmt täcke ... tog på mig joggingskorna och sprang en timme. När man sedan kommer hem igen har man maximalt adrenalinpåslag och är superlycklig! Endorfiner i kroppen rusar runt och allt känns bara positivt.

Sedan möter man sin 15-åring.

När jag står i duschen sliter hon upp dörren och säger någonting.

Va? (Shampo i öronen ... duschen skvalar ...)
Men hör du dåligt eller?
Vad sa du?
Men du hör ju nu!
Ja? (nu har jag stängt av duschen och dragit undan draperiet)
Jaha, så nu hör du!? Låtsades du inte höra mig förut eller?
Va? Vad sa du? Vad ville du?
Tror du jag vill prata med dig nu eller?
Men vad är det? Jag står ju i duschen! Jag hörde inte vad du sa!
Men kan du bara vara tyst, mamma, du låtsas som att du inte hör mig, eller hur. För du hörde ju sen. (Dörren slängs igen)

Det är i sådana stunder man förmodligen ser ut som en fisk på land. Eller som ett stort jävla frågetecken!

Man tar vad man kan hitta ;-) En DISKTRASA ... och den suger upp allt, ha ha!

Så enkla motiv och ändå säger dom så jättemycket! Kan passa när man ska berätta vad man känner.
http://www.mayorekeblad.se/hearts.html

Vad är det värsta som kan hända?

Jag brukar tänka så när jag funderar över att göra eller säga något jag tvekar inför ... vad är det värsta som kan hända? Oftast blir svaret på den frågan så löjligt att jag säger eller gör det jag tänkte säga eller göra.

För mig som vuxen finns inget försvar! Jag berättar vad jag känner, för alla tror jag. Alltså för dom som är runt omkring mig, och jag får så mycket tillbaka!

För 15-åringen tror jag det allra värsta som kan hända om hon sa rakt ut vad hon egentligen innerst inne tänkte var att hon skulle blotta sin egen mjuka sida. Den supermjuka! Och det kan man nog inte alltid göra när man går igenom det som många säger är den största krisen i en människas liv. När hon ska försöka förstå att hon faktiskt ska bli en egen liten person, med enga ramar, uppfattaningar, värderingar. Då kan man nog inte vara så mammig?

Men senare igår kväll ... när hon låg i min säng och tittade på tv med mig så börjar hon plötsligt (utan någon som helst förvarning) med kuddkrig och någon j-la brottningsmatch! Vi piskade kuddar på varandra, skrek och gapskrattade, brottades och kittlades. Jag vann när jag fick ner henne på golvet :-) där låg hon och kunde inte sluta skratta ... min stora sötaste underbaraste lilla puttelilla älskling! Som en blixt från ingenstans kom allt och jag tog emot alla kärleksbetygelser som kom med hennes kuddkast och hennes hårda brottargrepp.

Sedan var det över. Som att det aldrig hade hänt ... och vi hade en så mysig kväll ihop i min säng!

Vad är det värsta för oss om vi säger vad vi känner? Varför gör vi inte det (tonåringen undantaget)? Tänk om vi inte får tid att säga det vi känner till en annan människa? Och tänk vad mycket lycka vi med jättesmå ord kan ge till någon annan.

Var inne hos linlin och läste kärleksbrev som hennes dotter skrivit till henne. Flashback! I raketfart mindes jag alla de små söta lapparna man fick!!
I överljudsfart kom jag tillbaka till min verklighet. 15-åringen kom hem, sa hej, gick upp till badrummet, stängde dörren, öppnade den igen och skrek: "Va fan har du gjort på spegeln?"

Och vet ni vad jag hade gjort!? Jag hade skrivit små söta saker med ännu sötare bokstäver som jag hittade på Panduro idag. På ett ställe står det "sötnos" och på ett annat står det "Puss & Kram".

15-åringen suckade djupast och sa innan hon drog igen dörren igen: "Fan vi är väl inga jävla småungar heller."

Jooooo för det är ni! För alltid är ni mina bebisar!!!!

Efter helgen på Loka Brunn kom jag fram till att det får lov att bli en ändring! Så jag tog ett allvarligt snack med mig själv. Sa att nu jäklar får det vara nog. Skärp dig, upp och hoppa, ut och se dig omkring lite. En soffpotatis som ligger under ett täcke och grubblar och ojar sig vill jag inte umgås med längre!

Så nu försöker jag hålla kursen. Träna, springa, jogga. Det tar bort ilska, irritation och ledsamheter. Och jag tar tag i allt som har legat. Nu jäklar ska jag i alla fall försöka.

Igår var jag på gymet och pressade till jag inte orkade mer. Idag sprang jag 7 km! It was a halleljujamoment. Promise!

JAG SKA tråckla mig fram till att få ut "Boken om min tonåring"
JAG SKA prata vidare imorgon med förlaget om boken "100 sätt att hämnas en dumpning" (dom tyckte den var för elak! Hallå! Skulle inte hämnder vara elaka??!!)
JAG SKA fortsätta med min föreläsning som jag fick lite struktur på igår kväll.

Och jag ska äta lunch ute bland folk minst en gång i veckan!

13-åringen åkte på lägerskola igår.
Ingenting har jag hört och jag hejdar mig själv när mina tankar far iväg och bestämmer sig för att hon ligger på en säng och storgråter!
Herregud vad löjlig jag är. Självklart har hon det superbra på Barnens Ö! Och hon kommer att komma hem full av världens roligaste upplevelse!

Att hon inte ringer är ju ett fantastiskt gott tecken. Eller hur?

... ELLER HUR?!?

15-åringen jobbskuggar på Cancerfonden idag! En alldeles utomordentlig plats för en tonåring vars liv allra mest går ut på killar, kläder, smink och veckotidningar. Jag åker in till stan och äter lunch med henne idag. Å, DET är härligt. När ens barn blivit så stora att man kan åka till stan och äta lunch ihop. Liksom.
Det blir som en kompislunch. Om jag har tur ;-)

Själv fick jag en galen underbar idé igår och skickade ett mail till en person jag inte känner riktigt! Jag är så´n. Kan inte sitta för länge på samma plats. Nu börjar min riktiga energi komma tillbaka tror jag. Efter två år. Och jag tänker inte låta bli att försöka förverkliga drömmar som jag har. Vi får se.

Fick nobben. Ingen ekonomisk hjälp. Däremot hade han berättat för 13-åringen att jag hade bett om hjälp och att jag tydligen hade svårt med pengar just nu. Varpå 13-åringen kom hem och var jätteorolig. För det också. Men jag har försäkrat henne om att vi har pengar till mat och att vi inte behöver gå från hus och hem. SÅ hemskt är det ju inte.

Nu är jag lite för långt nere ... måste upp igen. Åker och tränar. Hjälper det? Eller ska jag hälla i mig en flaska vin ... ha ha ... bättre att träna skulle jag tro.
Ikväll måste jag börja sätta ihop min föreläsning. Den bara ska bli av. Och den ska bli j-ligt bra!

Alla vi tre laddade stort inför valvakan. Det blev massor med god mat, plock och fix. Vi slutade långt inpå natten (trots att det faktiskt var skola idag..) liggandes i min säng tillsammans med varsin tallrik supermumsig kladdkaka med vispgrädde.

Att sedan en glashylla i kylen exploderade över hela köksgolvet och att en dörr ramlade av gångjärnen (jag vet! helt märkligt!!) eller att katten Oliver nästan helt åt upp min gröna vackra krukväxt gjorde inte tillvaron mindre mysig alls!

När jag rör mig runt bland bloggarna på nätet (och jag har förmodligen upptäckt en millibråkdel av allt som finns) blir jag så imponerad av allas kvaliteter på bloggarna. Snygga, innehållsrika och framförallt så positiva bloggar. Man blir glad när man läser!

Flickornas pappa hade möjligheten att umgås med sina döttrar från fredag till söndag. Och det blev så här ... fredag kväll: de satt hemma i vårt hus till klockan 9 då han hämtade. Lördag: han spelade golf fram till kl. 17.00 (från morgon), beställde taxi till 15-åringen som skulle hem kl. 12.00 på natten från en tjejmiddag ca 5 km från hans lägenhet. Söndag: han lämnade lägenheten kl 05.30 på¨morgonen för en golftävling, åter kl. 16.30 då lunch lagades till.
Inga värderingar. Kanske att jag spyr lite ... för jag undrar vad han prioriterar.

Ikväll är jag hemma igen! Då blir det mys pys med valvaka. Jag har saknat flickorna!!!

Är jag helt sabbad eller???

Här sitter jag i finaste rummet på Loka Brunn mitt i ingenstans (jo det är en skog och en sjö här ...) och ska ha en egen helg med spa och föreläsningar. Ätit middag med alla andra, gott men lite för lite mat (!). Kvällen avslutades med ett samtal från en storgråtande 13-åring som stängt in sig i sin pappas badrum och som saknade mig och katterna (som är hemma hos oss .... ).

Och jag lugnade i telefon flera j-la hundra mil från henne som jag bara ville hålla om. Sen gick jag till rummet och tog över den oro som hon brukar stå för. När jag lugnt och logiskt resonerar med mig själv finns ingenting att oroa sig för. Hon har det bra. Jo, det HAR hon. Och katterna klarar sig väl själva en natt ...?

Ja ja ja ... fast nu har jag tappat lusten för kurbad, lerinpackning och massage.

15-åringen? Jo hon är okej. Hann inte prata med mig så det är väl ett betyg på att hon mår bra så gott som något!

Det finns bara en väg till glädje och det är att sluta bekymra sig över det man inte kan påverka.

Och hur lätt är det ...? Natti.